Detta är en mycket känd bok. Jag hörde om den som barn. Sedan läste jag den i 25-årsåldern.

Den är riktigt bra, fin och intressant.

Här är några tankar kring budskapet med Mary Shelleys berättelse.

Jag tycker att Mary Shelley använder Frankensteins monster för att berätta om det behov som finns bland världens individer att få höra hemma någonstans och om motviljan att vara ensam.

Hon ger också en bild av hur lätt vi människor dömer efter någons utseende. När monstret visade sig för människorna kallade de honom för avskyvärd och försökte skada honom p.g.a hans vanställda yttre. Vid ett tillfälle säger monstret

”En gång närde jag det falska hoppet att möta varelser, som bortsåg från mitt yttre, och älskade mig för de utmärkta egenskaper jag hade förmåga att utveckla”

(Mary Shelley, Frankenstein, s 218)

Genom att döma monstret utan att tilltala det får några av bokens karaktärer aldrig veta att han räddat en flicka från att drunkna eller att han var den som hjälpte familjen De Lacey med att skaffa ved.

(Mary Shelley, Frankenstein, s 109).