Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning.  De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp.

Kvinnorna fick se att stenen, som blockerat ingången till graven, var borta och graven var tom. Alla de sorger och bekymmer som de hade var helt plötsligt borta. Denna känsla har jag upplevt många gånger. Det är alltid befriande. Men det kan också ibland vara skrämmande att ett bekymmer man hade fäst sig vid, helt plötsligt inte finns längre.

De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galilen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.”.

Kvinnorna fick nu också höra att Jesus lever igen. De påmindes om att Jesus själv hade sagt att Han skulle uppstå. Men då hade de inte förstått vad Han menade.

Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven, berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem.

Gud väljer kvinnor som inte ansågs trovärdiga till att bli de första vittnena om Uppståndelsen. Just detta gör händelsen trovärdig idag. Om Uppståndelsen hade varit ett mänskligt påhitt, skulle man ha påstått att någon mer ansedd person upptäckt den tomma graven. Men Gud gör tvärtom. Gud använder personer, som anses svaga, för att genom dem visa sin storhet.

Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Petrus trodde trots allt att det kunde ligga något i vad kvinnorna berättade. Han kollar genast upp de yttre tecknen och finner att de stämmer. Ändå vet han inte riktigt om han vågar tro på det underbara. Även erfarna kristna idag kan ha perioder av tvivel, trots att de fått se många tecken från Gud.

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade, kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom.

Dessa lärjungars djupa sorg gjorde så att de inte kunde känna igen den levande Jesus som de ”visste” var död. Många gånger ser inte heller vi Guds under, just för att vi ”vet” att de är omöjliga. Men ingenting är omöjligt för Gud.

Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” -  ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.”

Jesus själv visste mycket väl om allt detta och mycket mer. Han frågar inte för att få veta. Istället frågar Han för att ge lärjungarna möjlighet att själv beskriva sin situation. Fast att Gud vet allt, vill Gud mer än gärna höra på då vi berättar om alla våra tankar, känslor, bekymmer och glädjeämnen i vår bön. Det är på det sättet vår relation till Gud kan växa sig starkare.

Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

Efter att lärjungarna hade fått berätta om allt de hade upplevt, så började Jesus förklara Guds räddningsplan mitt i alla hemskheter de hade gått igenom. Han gör det utifrån skrifterna (då fanns bara Gamla Testamentet). Lärjungarna kan bara ta emot detta genom att lyssna. När vi har berättat allt för Gud, är det viktigt att vi också försöker höra vad Gud vill säga till oss. Detta gör vi bäst genom att med öppet sinne gå på gudstjänst, läsa Bibeln och bara vara i tystnad inför Gud.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

Då Jesus delade deras måltid, så kände de plötsligt igen Honom som den Uppståndne Herren. Men Han försvann lika plötsligt inför deras ögon. De fick den glada nyheten om att Han lever. Men det var inget som de bara skulle få hålla kvar för sig själva. Vi bör inte heller försöka hålla fast vid någon bestämd känsla som enda tecken på Guds närvaro. Gud är alltid med oss. Men vi känner det på olika sätt och olika starkt under olika tider.

De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.